ibland när alltkänns såhär.

Det är typ fest hemma hos mig och jag orkar verkligen inte med människor just nu. Klarar inte av umgänge, klarar inte av att prata i telefon längre stunder och klarar knappt av sms. Jag orkar inte gå ut, även om det är fint väder før det är bara fullt med människor øverallt och nu så sitter det massa folk i vardagsrummet och "festar" och jag klarar inte ens av att gå in på mitt rum, før då måste jag gå førbi dem, le och säga att jag ska in på rummet och kanske i värsta fall växla några ord. Det känns nästan som att jag børjar falla i någonslags depression igen och det är inte så roligt alls. Har klurat på det upp och ner, fram och tillbaka och jämført och førsøkt dra paralleler mellan hur det var førr och hur det är nu. På ett sätt känns det okej, eller att jag den här gången inte vänder allt mot mig själv och føraktar den jag är till den grad att hela huvudet dånar och susar och det finns inget annat än just mitt egna føraktfulla skrik mot mig själv. Det är inget jag ønskar att uppleva igen før idag är jag tillfreds med den jag är, riktigt nøjd ibland till och med, men nu är det världen utanfør jag inte klarar av att hantera. Jag har ingen aning vart jag ska ta vägen. Det jag vet är mina arbetstider, betydandes när jag kommer befinna mig där, men på bussen hem øverrumplas jag av en känsla av att inte veta vart det är jag åker. Vill inte "hem", då alienationen är som mest påtaglig här, nästan så att den førkroppsligas till något och sitter bredvid mig. Sen har jag de några vännerna, men då jag mest går runt och känner mig.. lurad på ett sätt. Inte av dem, men av min relation till dem. Jag vet inte längre upp eller ner och det mesta går ut på att jag känner mig inmålad i ett hørn.. jag vet inte.. ingenting känns genuint längre. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen rent fysiskt. Mentalt sjunker jag in i bøckerna, køpte sju nya på loppis idag før 2 kronor styck och nu när jag tänker på det känns det så mycket lättare helt pløtsligt då jag vet att jag alltid kan førsvinna dit in. Och så är det ju, till slut, att oavsett hur skumt det känns i magen och hur alienerad man än är, så är det inte så farligt att man dør av det, utan man blir bara lite smartare i värsta fall.

Äh, ni märker väl själv vilket huvud jag får stå ut med. Från att ena minuten i princip vara beredd på att acceptera en djup depression till att ändå førsøka ta det med en klackspark. Den här känslan skvallrar om att jag behøver en førändring. Som jag håller på med før fullt också och allt stavas ingretitet, på sätt och vis.

Idag køpte jag en termos på samma loppis som bøckerna, så att jag slipper spendera massa pengar på kaffe på jobbet och sløsa på pappmuggar. Det känns riktigt skønt!

Titta på det här:
http://www.storyofstuff.com/