ibland när alltkänns såhär.

Det är typ fest hemma hos mig och jag orkar verkligen inte med människor just nu. Klarar inte av umgänge, klarar inte av att prata i telefon längre stunder och klarar knappt av sms. Jag orkar inte gå ut, även om det är fint väder før det är bara fullt med människor øverallt och nu så sitter det massa folk i vardagsrummet och "festar" och jag klarar inte ens av att gå in på mitt rum, før då måste jag gå førbi dem, le och säga att jag ska in på rummet och kanske i värsta fall växla några ord. Det känns nästan som att jag børjar falla i någonslags depression igen och det är inte så roligt alls. Har klurat på det upp och ner, fram och tillbaka och jämført och førsøkt dra paralleler mellan hur det var førr och hur det är nu. På ett sätt känns det okej, eller att jag den här gången inte vänder allt mot mig själv och føraktar den jag är till den grad att hela huvudet dånar och susar och det finns inget annat än just mitt egna føraktfulla skrik mot mig själv. Det är inget jag ønskar att uppleva igen før idag är jag tillfreds med den jag är, riktigt nøjd ibland till och med, men nu är det världen utanfør jag inte klarar av att hantera. Jag har ingen aning vart jag ska ta vägen. Det jag vet är mina arbetstider, betydandes när jag kommer befinna mig där, men på bussen hem øverrumplas jag av en känsla av att inte veta vart det är jag åker. Vill inte "hem", då alienationen är som mest påtaglig här, nästan så att den førkroppsligas till något och sitter bredvid mig. Sen har jag de några vännerna, men då jag mest går runt och känner mig.. lurad på ett sätt. Inte av dem, men av min relation till dem. Jag vet inte längre upp eller ner och det mesta går ut på att jag känner mig inmålad i ett hørn.. jag vet inte.. ingenting känns genuint längre. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen rent fysiskt. Mentalt sjunker jag in i bøckerna, køpte sju nya på loppis idag før 2 kronor styck och nu när jag tänker på det känns det så mycket lättare helt pløtsligt då jag vet att jag alltid kan førsvinna dit in. Och så är det ju, till slut, att oavsett hur skumt det känns i magen och hur alienerad man än är, så är det inte så farligt att man dør av det, utan man blir bara lite smartare i värsta fall.

Äh, ni märker väl själv vilket huvud jag får stå ut med. Från att ena minuten i princip vara beredd på att acceptera en djup depression till att ändå førsøka ta det med en klackspark. Den här känslan skvallrar om att jag behøver en førändring. Som jag håller på med før fullt också och allt stavas ingretitet, på sätt och vis.

Idag køpte jag en termos på samma loppis som bøckerna, så att jag slipper spendera massa pengar på kaffe på jobbet och sløsa på pappmuggar. Det känns riktigt skønt!

Titta på det här:
http://www.storyofstuff.com/

supasupa!

I dag är det rejvkalas på m15! Det är rätt fint då det mest kommer bli till en privatfest iom att man känner alla utan och innan sen år tillbaka. Jag har inte träffat många av dem på himla länge, så det är grymt skönt att alla samlas på ett och samma ställe så jag kan få njuta av dem samtidigt. Nu sitter jag i mitt flickrum och laddar med öl och Tom Waits och hade hoppats på att hitta min Cher på msn, men icke!

Haha lol! Nu kom HIM på playlisten och det är ju nostalgi på högsta möjliga nivå! Svarta ögon med rivsår på armarna. Herregud lol i popz! 17 år och missförstådd och socialt missanpassad! Nu är jag snart 23, missförstår mest själv och fortfarande socialt missanpassad. Misspaddad. Miss Padda. Jag var fruktansvärt osnygg som ung, fick aldrig ligga, ibland kanske möjligtvist lite hångel med mindre kräsna, fulla negrer och oskulden slängde jag åt helvete till någon norrlänning på Hultsfred. Så satt jag morgonen efter på campet med Malin och kände mig för första gången nyknullad, en känsla så spännande och helt klart uppskattad.

en låt som pappa introducerat för mig och som har en hemmastadd känsla;
http://www.youtube.com/watch?v=MR50dTJgEFg

och och och!!
http://www.youtube.com/watch?v=vzpxRd44PpE

svärje.

För ungefär exakt ett år sedan såg jag mest ut som en bag-lady, hippiebaglady, och mådde ungefär som en plastpåse med hundbajs i som blivit påkörd. Idag sitter jag med Bruce Lee tischa och mår ninja spice, känner mig som mig mer än någonsin innan och det är otroligt fint. Telefonprat med gammal god vän, en såndär som man alltid har och som man kommer ringa för att utbyta tankar och känslor med om hundra år också. Prat om hur det ter sig i hemstaden, hur allt hänger i sköra trådar för människor man delat sina ungdomsdagar med och jag blir helt trött i huvudet och vet inte vad man ska ta sig för. Jag vet inte! För det finns egentligen så mycket vett i att knarka bort allt, när det enda man vill är att chilla och leva i en värld där man känner sig fri, där man dansar när man är glad om det nu är mitt i stan och ingen tycker att du är fel för det. Man vill njuta av livet och bara bete sig som de otroligt mysiga varelser vi faktiskt är/kan vara, men istället tvingas till att tänka på moms och räkningar, anpassa sig till tider på jobbet, för att ha råd att betala allt som de kräver att man ska betala dem, gå runt inomhus i industrilokaler och trycka på maskiner som tjuter och väser argt. Allt koncentreras till två ord som betyder samma; effektivitet och produktivitet. H&M säger att deras anställda ska då fan inte vara sjuka, GM ser helst att deras arbetare inte pratar med varandra, kryddfabriken vill inte att man sitter ner under arbetstid. Det handlar aldrig om ditt bästa, utan vad som är bäst för produktionen och jag kräks. Vad är det här för något? När vi sitter på så grymt, grymt häftiga kapaciteter så är det det här vi skapar? Alltså, lol. Men på ett sätt känns det betryggande om man tänker att med tanke på att vad vi har möjligheter till att skapa, så skapar vi något av det värsta tänkbara. Det måste väl betyda att allt är möjligt? För rent logiskt borde det mest sannolika vara, om vi utgår ifrån att vi är kreativa och skapande varelser med behov av kärlek och glädje först och främst, att vi skapar något bra, men istället så gör vi lite tvärtemot, går emot logiken och sannolikheterna. Slutsatsen är alltså ingenting är omöjligt! Hängde ni med eller är det här ännu en grej som bara funkar i mitt huvud?

Förresten, det här är en artikel från framtiden om mig;
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=414848

Mina fickor innehåller alltid massa spännande! Idag hittade jag en tesked bland snören, plasthandskar, diverse plastbitar och en vante. En gång hade jag en påse jäst i fickan tills den gick sönder och jag fick en massa jästsmulor där i vilket inte var så angenämnt. Sånt är fint, inte jästpulver, utan vad man kan hitta i fickorna.

skam.

Jag kunde inte låta bli och nu snurrar allt i samma fart igen, magen flyger och mina pengar är slut på obestämd tid. Allt är bitterljuvt. Ligger i min grotta under lager av filtar och tänker fort, tänker skarpt, tänker tankar som vägrar fastna men som skvalpar runt och runt. Tänker tanken och saknar känslan och det enda jag kan førnimma är gamla minnen som jag mest lagt energi på att glømma, som jag såklart aldrig ville låta falla bort, egentligen, men just då och just nu sliter de bara mest mitt brøstkorg och lungor itu. Jag vet inte längre någon skillnad på saknad och längtan, men det här är inte så jag ser det, vill att det ska te sig. Nu är allt så på ytan och ingen känns lojal, genuin, utan allt är bara som spel och låtsasord och jag får inte vara annat än en én versions-fantasi. Mittemellan. Där sitter jag och jag trivs inte, bort bort bort. Mitt rum känns någorlunda tryggt även med polacker som klättrar utanfør. Men ibland blir mitt huvud førvridet av att bara umgås med sig själv, fast kärlek, den där som faktiskt känns äkta och rakt in i magen blev jag skjuten av den, gør väl en helt jävla galen? Det här river itu vind och brøst. Hjälp, før det är på vippen till vansinne.

unskulld obs obs obs!

FÖRLÅT! Men jag är naiv och vill så förbli och igår efter rödvinssus och rökbrus insåg jag verkligen hur mycket jag verkligen, verkligen vill bli astrofysiker! För jag orkar inte vad ni håller på med på den här lilla pluttplaneten, pfft! Dissar det ässz. Istället ska jag glo på stjärnor och svarta hål och galaxer och kometer och ni vet balla saker på riktigt! Så sitt ni här och beklaga er över skatteverket och fåntrattar, så sitter jag och myser i kikaren. Såklart skattefifflandes, vad annars? Idealen släpper en ändå inte så fort, inte när de känns göttigt.

Nu, idag snart ska jag börja på mitt nya jobb. Håll tummarna!

ett ufo är väl ingen idé i att vara, sa väl både albert einstein och jonas gardell.

Alianation, Alien nation. Om jag hade en popgrupp så skulle en EP från oss heta så. Jag har till och med en elektronika popdänga färdig-skriven (nåja) i huvudet. Allt meets allt. Dagens kärlek är Thurston Moore. Igår insåg jag återigen (jag återinser alltid under fylla+stuk, revelations likz) storheten med Bowie när Sofia och Jennie sjöng Life on mars på singstar. Sådär fånigt/barnsligt/tonårsromantiskt "ååh jaag veeet vad du meeenaaarrr!!" efter alla jobbintervjuer där mitt utseende diskuterats med tonsättningen på jaa-det-är-klart-du-ska-få-se-ut-som-du-vill-men-nu-är-det-ju-så-att... Eller ni vet väl vad på ett ungefär jag definitivt, kanske försöker förmedla. Och jag ler och säger "jaajaa, nejnej, klart jag förstår för så är det ju hihihi" och försöker släppa på egot så att jag ska slippa känna mig någorlunda kränkt. Nej jag känner mig inte längre kränkt åt mina egna vägar, utan jag blir totalförlamad av besinninglös trötthet åt alla som tillsammans med mig lever i en slags naiv tro på att det faktiskt är skittråkigt med denna strävan mot en homogen tillvaro. Hade det funnits ens en möjlighet att kunna säga likadant till en muslimsk kvinna, som likt mig som valt att ha piercad läpp och oborstad kalufs, tagit beslutet att bära slöja utan ett medkommande ramaskri om förtryck och rasism åt höger och vänster? Så jag youtubar Sonic Youth, jag youtubar Thurston Moore och hela den känslan av soloism i en helt förvriden värld däri man ska försöka finna någonslags plats att trivas på försvinner och faktiskt känner jag mig sådär lagom hemma. Flyter ihop med Thurstons frisyr, vill lägga mig där för resten av mitt liv och vila på fluff. Det blir inte sämre alls av att hitta en intervju + spelningar från Brighton på samma dag jag klämdes ut till jordklotet! Det ni!
Här typ:
http://www.youtube.com/watch?v=BsEiK1RUVcM&feature=related

Gyd asså NERDS ftw!! Haschrökartrummis Steve gör mig helt fnittrig och bubbellycklig. Fast mest såklart och vem annars för jag har bara namedroppat maddafakkamän hela listan lång såklart blir det Kim Gordon som lyser mer än alla snoppar sammanlagt. Helt plötsligt insåg jag att min manshatarperiod faktiskt har ebbat ut. Det var en intressant betraktelse att göra och jag kände mig både tillfreds och tom samtidigt. Men som vanligt och allt som oftast så är jag mer eller mindre periodare när det kommer till det mesta.

Apropå män så satt jag och sexySophie och diskuterade det här med att ha en mr Big/Aidan i sitt liv och helt plötsligt, efter några minuters samtal där begreppen användes som de mest naturliga, stannade vi till, såg på varandra och brast ut i ett klingande asgarv. Det är ju egentligen heltokigt att begrepp som "mr Big" och "Aidan" verkligen står för något konkret för så många av oss kvinnfolk och är koncept att med användningsfunktion. Jag blev faktiskt lite skrämd av tanken, vad är det för psykoanalytiker som har konstruerat serien, som förövrigt inte är så mycket att hänga upp i granen för annat än för nostalgitripparna. När vi senare tittade på BSB-videos bakom rökridån smakade allt i illa i munnen och tankar på hur otroligt uppgjord och bestämd hjärntvättning vi genomgåtts för att först och främst bli till konsumenter och därefter hela ideal-bilden av den heteronormativa och monogama parförhållandet som verkligen lyckas rent ut sagt knulla upp flertalet brudjävlar på kuppen. En realitet som fortfarande påbjuds ungarna idag. Fan jag kräks på skiten!

Men! Så kan man ändå se det tragikomiska i allt och låta bli att sjunka för djupt i det idag i alla fall, skiten består och väntar på dig imorgon också och dessutom så är trummisen här så galet sjukt underbart söt att jag önskar att han hade varit min mr Big:
http://www.youtube.com/watch?v=wAtUw6lxcis

regn hundar.

Hello love! Idag är det en fin dag ska ni veta! För det första har jag fått jobb och börjar mitt nya liv som servicemedarbeider på gardemoen på söndag; bra betalt, massa ob-timmar och bara snurra runt på flygplatsen och jag får handla på tax free. Ringde gullAnne och efter två-tre sekunder hade jag jobbet. Hon är verkligen guld! Och hon sa att det kändes skönt att jag skulle börja där för hon visste då att en positiv och glad person jobbade i hennes namn. Jag firade det hela med att lyssna på lite Tom Waits, snatta lite öl och köpa lite hasch. Life is sweet! Det är vår i luften och jag sitter i Oslos bästa park och dricker mitt stöldgods. Faktiskt parken var i jag drack mina första Oslo-öl någonsin med Nenny, Markus och världens finaste ägg, Jana. Hon är lika fridfull som den ovala formen med lite lätt dis runtomkring sig. Alla borde känna Jana.

Läser en grymt bra bok förövrigt; Den femte sanningen av Doris Lessing. Hennes sätt att beskriva världen runtomkring är så tilldragande och jag avundas, samtidigt som jag självfallet beundrar hennes berättarkonst. Hennes reaktion på när det stod klart att hon vunnit förra årets nobelpris i litteratur var så klockren! Viftade bara bort det som en fluga och sa att priser har hon vunnit förr.

Min högra fot vägrar ge sig med bultandet och mitt gående blir lidande, vilket inte förbättras av att jag har galet svårt för mina egna fötter och har därmed på gränsen till nageltrång för min mage vänds upp, ner, bak och fram när jag ska klippa tånaglar. Bara tanken får gåshuden att krypa sig på.

Nåväl, batteriet är slut och ölen likaså. Ska öppna en ny och fortsätta med Britney-dans.

Bom bole som Johan hade sagt.

i get high.

Jag måste verkligen førtydliga mitt dåliga samvete øver senaste inläggets snurriga och fantastiskt fruktansvärda våldtäkt øver allt som har med skrivarkonsten att gøra. Vet inte vad det är riktigt, men jag har alla dessa ljuvliga tvångstankar som grundar sig i ingenting egentligen dit frasen "kill yr darlings" inte hør hemma alls men som jag borde førsøka anamma lite mera. Så, urskulda mig gott folk och jag lovar att bättra på mig.

Semester är ett vackert ord.

Måste också tipsa om en bok som har utkommit om Aleksandra Kollontaj och hennes liv/relation till Norden, har tyvärr inte hittat någon sida där de skulle sälja den på svenska men här finns den på norska http://www.unipub.no/utgivelser/2008/sorbye.htm . Har dock inte läst den själv, men var på ett føredrag om boken och som inte bådade annat än fantastisk läsning om en fantastisk kvinna! Håll utkik!

upp upp och ner och upp!

Blobbblabbblibb liksom! Om ni bara visste hur galet mycket det har hänt sen sist och fortsätter att hända och allt jag vill är att få nerplitad det till bloggen för det är bara så galet mycket tokbra saker som alla borde få ta del av och älska mitt liv för. Har varit på anställningsintervju på ett dagis, som verkar vara typ kanske bäst i världen och har som motto "den gode barndomen" och är ett dagis som mest är ute i skogen och leker med ungarna. Jag tror det gick faktiskt grejt det, men vidskeplighet så tyst med mig.

Så var det det med resan. Som sagt så blev jag bjuden av den här tantramänniskan till Stockholm och kan börja med att säga att inte ens en millimeter av min booty möttes i kärlek till den här människan. Efter en massa plankningar på tunnelbanan och snurr runt och kring huvudstaden fann vi oss i Solna där han skulle mastra sin skiva. Människan som skulle mastra skivan var ingen mindre än Europes gitarrist, som jag förövrigt fick en kram av! Smaka på missunsamhetens bittra saft barn! Nåväl, mister tantra började bara mer och mer te sig som en självupptagen stropp med huvudet uppe i sitt eget arsle och när min vapendragare, världens bästa Adina inte svarade på mina panikartade rignsignaler kom jag ihåg de undanstoppade pengarna och beslutade mig för att köpa en resa till Köpenhamn. Detta medförde såklart ingen glädje för mister tantra som helt hade planerat in någon slags sexsemester (bläöh.) och varpå han började med att mässa om min otacksamhet gentemot att få vara i Stockholm. Helt plötsligt var det det enda han hade i huvudet och det enda han hade att säga, hur otacksam jag var mot att vara i Stockholm, att jag inte kände någon kärlek för staden, att det endast var en hållplats för mig och att kärlek är tacksamhet och inget annat. Ganska snabbt tappade jag tålamodet och sa att om han nu är så besviken över att jag ska åka kan han väl säga det istället för att linda det i massa fånigheter och ge mig pikar, men tydligen var han inget annat än glad för min skull, kände inget annat än kärlek för att jag skulle åka och få uppleva det jag ville. Men pikarna bara fortsatte och jag orkade inte med en människa som bara var intresserad av att höra sin egen röst så jag bad honom gå, lämna mig till min solitud tills Adina kom.

Så gick han, Adina anlände och vi gick för att dricka billig öl på Kellys och skratta åt människan tillsammans. Det var minst sagt en lättnad att få spendera tid med en person som gav utbyte av alla positiva slag (baby i loveyou!). Efter några timmars fniss och ölskalle var det dags att ta farväl och jag lunkade iväg mot cityterminalen. Påvägen när jag hade lyckats gå lite vilse och stod plötsligt vid vacker vatten, ville jag föreviga minnet lyckades kamerafanskapet ge upp totalt så nu har jag ingen fotomaskin att dokumentera livet med heller. Fräste lite spontana svordomar över teknikens vidunder, stoppade ner den längst ner i väskan och förlitade på att ölen skulle radera bort hågkommelsen för stunden. Väl framme vid bussterminalen när jag satt och frossade med mina avocadomackor och stulen godis så hoppar helt plötsligt mister tantra fram ur ingenstans. Min omedelbara reaktion var en fnissattack varpå han lyfte näsan upp i vädret och sa med melodramatisk tonsättning "it's over between us!". Fnissattacket växte ganska snabbt till ett renodlat gapskratt samtidigt som jag kallade honom för dramaqueen, vilket eggade upp honom ännu mer och han började kalla mig för elak och jag hade tydligen manipulerat honom. Jag undrade hur fan det hade hunnit gå till då han hela resan bara pratat om sig själv och så fort jag öppnade munnen hade börjat prata om sig själv igen, bad honom få huvudet ur arslet och seriöst fundera på att skaffa hjälp till skallen hans. Hela incidenten urartade till att jag ömsom skällde på, ömsom asgarvade åt honom till resten av resenärernas fröjd mitt på cityterminalen. Sen skulle min buss åka och vi skildes åt, förhoppningsvist slipper jag se honom igen, men Oslo är allt för litet för att våra vägar inte ska korsa åter.

I'm a backstabber lady.
http://www.youtube.com/watch?v=Hk4tLuh20qw

Så hamnade jag i Köpenhamn, vaknade upp efter ännu en natt av swebussömn till en solig kärleksstad och lunkade min väg till Christiania dit våren hade hunnit krypa sig på med blomstrande körsbärsträd och gröna gräsmattor. Klockan var verkligen bara barnet så jag satte min söta lilla rumpa ner på Café Månefiskeren för att invänta Mais ankomst och dricka mig pigg på kaffe. Månefiskeren har fungerat väldigt många gånger som en slags substitut på hostel när jag funnit mig själv i Christiania och deras toalett har verkligen varit en fröjd för min omgivning då jag kunnat stabilisera hygienen till en någorlunda hyfsad nivå. Det är som en gammal vän man alltid är välkommen att komma hem till och som alltid tar hand om dig.





København ja. Hela mitt hjärta skuttar till av tanken och alla dagar där känns før stora att førsøka mig på att kluddra ner. Istället lever jag i en slags, av alla møjliga klyschor så såklart i en bubbla, en hinna av livskraft som smetat sig runt min hud. Fick lära känna helt fantastiska människor och kände mig før førsta gången med i gemenskapet och hemma, säkert beroende mycket på att jag nuførtiden kan känna mig hemma i mig själv, där jag litar på att det huvudet och hjärtat säger inte är massa humbug. Viktigaste av allt var väl ändå Gedved och vår vänskap som påbørjades, dessvärre och som alltid så fick den andra parten mer känslor än kanske nødvändigt.. Lilla Gedved lyckades i alla fall falla huvudstupa før mig bimbambom liksom. Senast imorse fick jag ett så hjärteknipande søtt sms om att jag skulle ha en bra dag, och att det faktiskt var exakt en vecka sedan vi träffades och med tanke på det så kunde det bara bli bra. Hur hanterar man sånt floskeri, om jag får veta? Han är verkligen ett litet søthjärta som jag tycker galet bra om på den rent vänskapliga nivån och det känns rätt vanskeligt att behøva sprätta upp hjärtan som är himla fina. Så, kära ni, hur hanterar jag det här?



Här är førøvrigt en fin blogg, men dock på finska så det är nog inte många som kan njuta av läsningen som faktiskt är superb.

http://minh.vuodatus.net/blog/1235113#comments



Har førsøkt uppdatera den här bloggjäveln några dagar nu och før varje dag blir det mer som jag bara måste kladda ner att minnas och før er att ta del av. Nåväl, igår var jag på en føreläsning om rymden och nu har jag beslutat mig før att bli astrofysiker. Såklart inte enbart baserat på gårdagens føreläsning, har varit intresserad av rymden och universum helt länge och varit bestämd på det tidigare. Så gårdagen var mer som ett, ja man kan väl säga att det var en välkomstuppvisning før lilla mig va.



Och så lite gnäll: jag är fett trøtt på min sambo. Så fort jag har glømt minsta lilla jävla grej børjar hon gnälla och menar på att jag alltid glømmer liknande. Suck. Nu hade jag glømt att ta ut kaffefiltret ur kokaren, något jag inte glømt sen hon bad mig att inte glømma det i høstas och så säger hon "du pleijer til att glømme det".



Okej. Så här var det. Ber om ursäkt før allt før osammanhängande och massiv läsning. Ska førsøka mig på att finna en form i bloggen i kommande framtid.

det är över nu.

Då har sista dagen på kryddfabriken flytit førbi och jag kan numera räknas som arbetsfri, i alla fall før en vecka framøver. Själva avslutet gick bra, om man bortser från att chefen kom in och skulle børja gnälla om någon blandning som skulle skickas och det urartade till en slags tjafs mellan folk och folk och jag gick mest bara därifrån. Och grät inte alls sådär hysteriskt mycket som jag hade førväntat mig och førvarnat arbetskamraterna om, det var inte førrän Kjell kom før att krama mig en sista gång då jag børjade grina och han blev också helt rød i ansiktet. Gullegubbe. Fick till och med tio stycken røda rosor och en helt underbar, inramad bild på arbetskompisarna där de poserade i arbetskläder och glada miner. Senare på kvällen satt jag med bilden i handen och grät och skakade i min lilla ensamhet. Jag har så lätt før att romantisera och nostalgisera och dramatisera och sitta och gråta, før när man gør det så känns det ibland som man lever en film. Nåväl, Egil høll tal och tackade før allt och jag satt mestadels asgarvande åt hela allting, har aldrig slutat på ett jobb førut och visste inte att det kunde vara så festligt. Bjørg sa att hon aldrig sett mig lika lycklig innan, så gick hon och lämnade sin avskedsbesked till chefen.

Så fick jag skjuts av Ronny før en allra sista gång, vi kramades sådär lagom hårt, lagom länge och helt lagom før att vara ett fint avslut på hela karusellen. Helst hade jag velat knulla upp och ner gubbjäveln, men fick nøja med att skriva "Jag kommer aldrig att glømma dig och du kommer alltid att vara mitt onaniobjekt" i kortet istället.

Idag blev jag bjuden till stockholm! Tydligen får jag betald resa och till och med betalt før att hjälpa honom att sälja sina skivor, snubben jag ska følja med. Han ska stå och sjunga på stockholms gator och jag ska le søtt och førsøka få folk att køpa skiten. Eller skiten och skiten, det menar jag ju såklart inte så, men hans skivor. Arbetsfri som jag är känner jag inget annat än att dra med och leva lite utanfør lådan. Så nu tvättar jag mina finaste panties før vi skulle också se om vi møjligtvist ska ha sex med varandra, om våra kroppar tyckte om varandra tillräckligt. Karln är tydligen en tantrasexist och allt har att gøra med "love" som han säger, om våra kroppar kan møtas i kärlek och om de gør de skulle vi snuska till det rejält. lol. Spännande!

Han finns førøvrigt här om ni är nyfikna:
http://www.jasonparadisa.com/members/news?mode=category&cat=6271&zid=NOC10000456&splash=1

Vilket snuskfyllt inlägg det här blev! Jag som levt frigida tanten det senaste och vart hyfsat nøjd med det till och med, eller onani räknas väl ändå som acceptabel underhållning även som frigid? Dock har det inte varit så mycket av den varan heller då jag numera bor på en soffa hemma hos Mennie och SexySophie och det känns liksom inte helt rätt.. Fast jag hade ju såklart inte haft emot om någon masturberade på min soffa, det är bara gøttigt. Jag menar inte att jag är bättre nu än de som skulle ha något emot det, bara mer frigjord och accepterande och på så många sätt mer utvecklad som människa.

Egentligen är jag helt uppe i varv nu. Stresstvättar och klipper tånaglar, borde ta en dusch också om det nu blir en resa øver huvud taget. Jag har inte ens några pengar, får inte løn førrän nästa måndag så vi får hoppas att karln är något jag orkar hänga med på riktigt. Annars kan det bli knas, men har annonserat till i Stockholmstraktens-närboende-bekanta på fejsbook att høra av sig så det går nog fint det här. Tjoho vad livet kan vara spännande! Igår hade jag livskris.nu och kände mig litenliten och var tvungen att bli trøstad av pappa (http://www.ilkka.se/) och idag utøvar jag nomadismens under.

Livin' it, lovin' it.

annars:
http://www.youtube.com/watch?v=2T4BsnXmJaI
http://www.lyricsdepot.com/sonic-youth/bull-in-the-heather.html

a superhero.

Det här är mitt liv som cphjälte-blogg. Det är ganska svårt att egentligen inte vara en cphjälte i dagens rådande samhällsklimat, i alla fall för mig. För vem orkar med allt blablabla och faktumet att det ska vara så himla seriöst hela tiden. Så efter jobbet när jag återgått till mitt civila jag drar jag av mig vanligamimli-brallorna och färgar åsynen sjukt mycket grönish.

Cphjältar, vi njuter av livet på alla de plan det går att njuta på (ex: mima till Spice Girls, röka hasch, snatta). Vi lurar dumma delen av världen på alla de sätt vi kan hitta på (ex: snatta, köpa olaglig knark = spendera pengar på icke-momserade-varor, ljuga till chefen varför man måste dra ifrån jobbet tidigare bara för att man är mer sugen på att inte vara på jobbet än att vara där). Vi gör allt som man ska bara på ett mer häftigt sätt (ex: mecka till rebell girl, stalkar random karlar eller snygga brudar på stan och få dem att tro att det är de som stalkar oss.) och orkar inte med att riktigt bry oss om att lukta hallonpersika och aloe vera under armarna. Lyssnar på den snyggaste musiken, dansar med hela kroppen och hjärtat och sparkar alltid mot skrevet. Living life mest utan att orka vara så sjukt seriösa alls faktiskt och tro på fåniga regler, annat än de av naturen skapta möjligtvist (typ att är man bajsenödig så ska man bajsa och att bögar är fett äckliga!).

Ironi också, fin infallsvinkel att färgbelägga vardagen med som faktiskt gör blondinbella-världen lite mer lätthanterlig.

Nåväl, kanske kan man då sitta och undra vad hänsikten med ens liv är och särskilt vad meningen med ett liv som cphjälte skulle kunna vara, men då snurrar vi helt plötsligt bland en massa filosofiska frågeställningar jag absolut inte mäktar att formulera mig kring. Inte så att jag inte kan eller snarare inte vet, det är bara att i mitt huvud fungerar saker på ett annat sätt som jag inte har kapacitet till att formatera om till bokstavskombinationer. För mig handlar det helt enkelt om att inte direkt ha något annat val, för så som det ser ut idag där jag bor är valen du kan välja, alltså de riktiga, verkliga valen och inte de där låtsasvalen man gör som handlar om lättmjölk eller mellanmjölk, expressen eller aftonbladet (det här är inte smygreklam för jag avskyr både aftonbladet och expressen och mest av allt föraktar jag djurindustrin där man, för att tala om mjölkproduktionen, har genmanipulerat kossorna så att de har sjuttilitersjuvrar. That's just ain't right.), val som vi har blivit givna för att vi ska tro att vi har valmöjligheter, för att tro att vi är fria att välja i våra liv med saker gjorda av plast för att täppa till det skrikande hålfanskapet där i. Vi bombaderas av "valmöjligheter" för att vi ska hålla oss på mattan helt enkelt i en bubbla där låtsasvalen har tagit sig in i våra medvetanden så hårt att vi faktsikt går med på att kalla tre lappar var fjärde år för demokrati. Men denna sortens val är bara humbug, endast substitut till den verkliga makten över våra liv som har ockuperat vårt tänkande, för i grund och botten, när allt kommer omkring har du inte fått vara med och välja ett jävla skit. Ett bra exempel är gatukonst och i en badass dokumentär vid namn bomb it (http://www.bombit-themovie.com reklam på riktigt.) är det en gatukonstnär från Brasilien om jag minns rätt som säger det bra just med att det är olagligt att tycka att en viss vägg skulle se så mycket bättre ut om man målade något visst på det och sen göra det. Men det är aldrig någon som kommer och frågar oss vanliga medborgare när det bestäms om att bygga en skyskrapa eller något annat liknande, hur vi vill ha det. Vilka färger och former vi invånare i staden skulle föredra att ha i vår hemstad. Jag blir straffad om farbror blå kommer mig på att smycka betongväggar med färg och sen blir min målning överlappad med en annan nyans av färgen grå.

MEN! För att återgå till det jag började med att försöka formulera mig kring innan jag snurrade in på låtsasval; för mig finns det egentligen två grundläggande val där man antingen väljer att gå med på det som påbjuds, eller att inte göra det och försöka göra det bästa av situationen. Och det är väl i princip det sistnämnda jag väljer att placera mig själv i, det handlar inte om någonslags rebellion without a cause utan det handlar helt enkelt om att jag i skallen på mig själv inte klarar av det där seriösa och fåniga som ändå är bara påhittat. Jag förstår inte hänsikten i att ha det så som vi har det idag där det mest bara handlar om aldrig vara nöjd med tillvaron som skapar en kyla mellan oss människor, både mellan oss själva och varandra. Mitt intellekt klarar inte av faktumet att det är lagligt med att bemötas varje dag, så fort man går utanför dörren, sätter på teven, läser en tidning osv av reklambilder som matar mig med vanföreställningar att jag skulle vara fett mycket snyggare om jag bara såg ut på ett helt annat sätt och min lycka består i plast. Mitt huvud står inte ut med att idealet som påbjuds är datoranimationer, att människor på reklampelarna är omgjorda från sin mänskliga uppsyn, så som de ser ut på riktigt, till att se ut som ingen av oss gör. Jag förstår inte varför och därför har jag skapat ett eget ideal att leva efter, en egen bubbla att gå in i närsom. Det är väl det jag benämner med att vara cphjälte som i grund och botten handlar om att inte ta livet för jäkla seriöst, det är redan helknasigt att försöka förstå vad det är allt det här handlar om så varför ska man då göra det ännu svårare. Vi har alla makten att påverka världen utanför oss själva till att bli snäppet roligare, lättare och mer värdigt och vad jag hoppas och önskar är att i alla fall en enda person till blir glad av mina gröna tights eller alla de andra superhero outfitsen jag lyckas mixa ihop till av stulen gods, upphittade saker och bortglömda minnen.

annars är det alltid PJ Harvey som gäller.