ibland när alltkänns såhär.

Det är typ fest hemma hos mig och jag orkar verkligen inte med människor just nu. Klarar inte av umgänge, klarar inte av att prata i telefon längre stunder och klarar knappt av sms. Jag orkar inte gå ut, även om det är fint väder før det är bara fullt med människor øverallt och nu så sitter det massa folk i vardagsrummet och "festar" och jag klarar inte ens av att gå in på mitt rum, før då måste jag gå førbi dem, le och säga att jag ska in på rummet och kanske i värsta fall växla några ord. Det känns nästan som att jag børjar falla i någonslags depression igen och det är inte så roligt alls. Har klurat på det upp och ner, fram och tillbaka och jämført och førsøkt dra paralleler mellan hur det var førr och hur det är nu. På ett sätt känns det okej, eller att jag den här gången inte vänder allt mot mig själv och føraktar den jag är till den grad att hela huvudet dånar och susar och det finns inget annat än just mitt egna føraktfulla skrik mot mig själv. Det är inget jag ønskar att uppleva igen før idag är jag tillfreds med den jag är, riktigt nøjd ibland till och med, men nu är det världen utanfør jag inte klarar av att hantera. Jag har ingen aning vart jag ska ta vägen. Det jag vet är mina arbetstider, betydandes när jag kommer befinna mig där, men på bussen hem øverrumplas jag av en känsla av att inte veta vart det är jag åker. Vill inte "hem", då alienationen är som mest påtaglig här, nästan så att den førkroppsligas till något och sitter bredvid mig. Sen har jag de några vännerna, men då jag mest går runt och känner mig.. lurad på ett sätt. Inte av dem, men av min relation till dem. Jag vet inte längre upp eller ner och det mesta går ut på att jag känner mig inmålad i ett hørn.. jag vet inte.. ingenting känns genuint längre. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen rent fysiskt. Mentalt sjunker jag in i bøckerna, køpte sju nya på loppis idag før 2 kronor styck och nu när jag tänker på det känns det så mycket lättare helt pløtsligt då jag vet att jag alltid kan førsvinna dit in. Och så är det ju, till slut, att oavsett hur skumt det känns i magen och hur alienerad man än är, så är det inte så farligt att man dør av det, utan man blir bara lite smartare i värsta fall.

Äh, ni märker väl själv vilket huvud jag får stå ut med. Från att ena minuten i princip vara beredd på att acceptera en djup depression till att ändå førsøka ta det med en klackspark. Den här känslan skvallrar om att jag behøver en førändring. Som jag håller på med før fullt också och allt stavas ingretitet, på sätt och vis.

Idag køpte jag en termos på samma loppis som bøckerna, så att jag slipper spendera massa pengar på kaffe på jobbet och sløsa på pappmuggar. Det känns riktigt skønt!

Titta på det här:
http://www.storyofstuff.com/

supasupa!

I dag är det rejvkalas på m15! Det är rätt fint då det mest kommer bli till en privatfest iom att man känner alla utan och innan sen år tillbaka. Jag har inte träffat många av dem på himla länge, så det är grymt skönt att alla samlas på ett och samma ställe så jag kan få njuta av dem samtidigt. Nu sitter jag i mitt flickrum och laddar med öl och Tom Waits och hade hoppats på att hitta min Cher på msn, men icke!

Haha lol! Nu kom HIM på playlisten och det är ju nostalgi på högsta möjliga nivå! Svarta ögon med rivsår på armarna. Herregud lol i popz! 17 år och missförstådd och socialt missanpassad! Nu är jag snart 23, missförstår mest själv och fortfarande socialt missanpassad. Misspaddad. Miss Padda. Jag var fruktansvärt osnygg som ung, fick aldrig ligga, ibland kanske möjligtvist lite hångel med mindre kräsna, fulla negrer och oskulden slängde jag åt helvete till någon norrlänning på Hultsfred. Så satt jag morgonen efter på campet med Malin och kände mig för första gången nyknullad, en känsla så spännande och helt klart uppskattad.

en låt som pappa introducerat för mig och som har en hemmastadd känsla;
http://www.youtube.com/watch?v=MR50dTJgEFg

och och och!!
http://www.youtube.com/watch?v=vzpxRd44PpE

svärje.

För ungefär exakt ett år sedan såg jag mest ut som en bag-lady, hippiebaglady, och mådde ungefär som en plastpåse med hundbajs i som blivit påkörd. Idag sitter jag med Bruce Lee tischa och mår ninja spice, känner mig som mig mer än någonsin innan och det är otroligt fint. Telefonprat med gammal god vän, en såndär som man alltid har och som man kommer ringa för att utbyta tankar och känslor med om hundra år också. Prat om hur det ter sig i hemstaden, hur allt hänger i sköra trådar för människor man delat sina ungdomsdagar med och jag blir helt trött i huvudet och vet inte vad man ska ta sig för. Jag vet inte! För det finns egentligen så mycket vett i att knarka bort allt, när det enda man vill är att chilla och leva i en värld där man känner sig fri, där man dansar när man är glad om det nu är mitt i stan och ingen tycker att du är fel för det. Man vill njuta av livet och bara bete sig som de otroligt mysiga varelser vi faktiskt är/kan vara, men istället tvingas till att tänka på moms och räkningar, anpassa sig till tider på jobbet, för att ha råd att betala allt som de kräver att man ska betala dem, gå runt inomhus i industrilokaler och trycka på maskiner som tjuter och väser argt. Allt koncentreras till två ord som betyder samma; effektivitet och produktivitet. H&M säger att deras anställda ska då fan inte vara sjuka, GM ser helst att deras arbetare inte pratar med varandra, kryddfabriken vill inte att man sitter ner under arbetstid. Det handlar aldrig om ditt bästa, utan vad som är bäst för produktionen och jag kräks. Vad är det här för något? När vi sitter på så grymt, grymt häftiga kapaciteter så är det det här vi skapar? Alltså, lol. Men på ett sätt känns det betryggande om man tänker att med tanke på att vad vi har möjligheter till att skapa, så skapar vi något av det värsta tänkbara. Det måste väl betyda att allt är möjligt? För rent logiskt borde det mest sannolika vara, om vi utgår ifrån att vi är kreativa och skapande varelser med behov av kärlek och glädje först och främst, att vi skapar något bra, men istället så gör vi lite tvärtemot, går emot logiken och sannolikheterna. Slutsatsen är alltså ingenting är omöjligt! Hängde ni med eller är det här ännu en grej som bara funkar i mitt huvud?

Förresten, det här är en artikel från framtiden om mig;
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=414848

Mina fickor innehåller alltid massa spännande! Idag hittade jag en tesked bland snören, plasthandskar, diverse plastbitar och en vante. En gång hade jag en påse jäst i fickan tills den gick sönder och jag fick en massa jästsmulor där i vilket inte var så angenämnt. Sånt är fint, inte jästpulver, utan vad man kan hitta i fickorna.

skam.

Jag kunde inte låta bli och nu snurrar allt i samma fart igen, magen flyger och mina pengar är slut på obestämd tid. Allt är bitterljuvt. Ligger i min grotta under lager av filtar och tänker fort, tänker skarpt, tänker tankar som vägrar fastna men som skvalpar runt och runt. Tänker tanken och saknar känslan och det enda jag kan førnimma är gamla minnen som jag mest lagt energi på att glømma, som jag såklart aldrig ville låta falla bort, egentligen, men just då och just nu sliter de bara mest mitt brøstkorg och lungor itu. Jag vet inte längre någon skillnad på saknad och längtan, men det här är inte så jag ser det, vill att det ska te sig. Nu är allt så på ytan och ingen känns lojal, genuin, utan allt är bara som spel och låtsasord och jag får inte vara annat än en én versions-fantasi. Mittemellan. Där sitter jag och jag trivs inte, bort bort bort. Mitt rum känns någorlunda tryggt även med polacker som klättrar utanfør. Men ibland blir mitt huvud førvridet av att bara umgås med sig själv, fast kärlek, den där som faktiskt känns äkta och rakt in i magen blev jag skjuten av den, gør väl en helt jävla galen? Det här river itu vind och brøst. Hjälp, før det är på vippen till vansinne.

unskulld obs obs obs!

FÖRLÅT! Men jag är naiv och vill så förbli och igår efter rödvinssus och rökbrus insåg jag verkligen hur mycket jag verkligen, verkligen vill bli astrofysiker! För jag orkar inte vad ni håller på med på den här lilla pluttplaneten, pfft! Dissar det ässz. Istället ska jag glo på stjärnor och svarta hål och galaxer och kometer och ni vet balla saker på riktigt! Så sitt ni här och beklaga er över skatteverket och fåntrattar, så sitter jag och myser i kikaren. Såklart skattefifflandes, vad annars? Idealen släpper en ändå inte så fort, inte när de känns göttigt.

Nu, idag snart ska jag börja på mitt nya jobb. Håll tummarna!

ett ufo är väl ingen idé i att vara, sa väl både albert einstein och jonas gardell.

Alianation, Alien nation. Om jag hade en popgrupp så skulle en EP från oss heta så. Jag har till och med en elektronika popdänga färdig-skriven (nåja) i huvudet. Allt meets allt. Dagens kärlek är Thurston Moore. Igår insåg jag återigen (jag återinser alltid under fylla+stuk, revelations likz) storheten med Bowie när Sofia och Jennie sjöng Life on mars på singstar. Sådär fånigt/barnsligt/tonårsromantiskt "ååh jaag veeet vad du meeenaaarrr!!" efter alla jobbintervjuer där mitt utseende diskuterats med tonsättningen på jaa-det-är-klart-du-ska-få-se-ut-som-du-vill-men-nu-är-det-ju-så-att... Eller ni vet väl vad på ett ungefär jag definitivt, kanske försöker förmedla. Och jag ler och säger "jaajaa, nejnej, klart jag förstår för så är det ju hihihi" och försöker släppa på egot så att jag ska slippa känna mig någorlunda kränkt. Nej jag känner mig inte längre kränkt åt mina egna vägar, utan jag blir totalförlamad av besinninglös trötthet åt alla som tillsammans med mig lever i en slags naiv tro på att det faktiskt är skittråkigt med denna strävan mot en homogen tillvaro. Hade det funnits ens en möjlighet att kunna säga likadant till en muslimsk kvinna, som likt mig som valt att ha piercad läpp och oborstad kalufs, tagit beslutet att bära slöja utan ett medkommande ramaskri om förtryck och rasism åt höger och vänster? Så jag youtubar Sonic Youth, jag youtubar Thurston Moore och hela den känslan av soloism i en helt förvriden värld däri man ska försöka finna någonslags plats att trivas på försvinner och faktiskt känner jag mig sådär lagom hemma. Flyter ihop med Thurstons frisyr, vill lägga mig där för resten av mitt liv och vila på fluff. Det blir inte sämre alls av att hitta en intervju + spelningar från Brighton på samma dag jag klämdes ut till jordklotet! Det ni!
Här typ:
http://www.youtube.com/watch?v=BsEiK1RUVcM&feature=related

Gyd asså NERDS ftw!! Haschrökartrummis Steve gör mig helt fnittrig och bubbellycklig. Fast mest såklart och vem annars för jag har bara namedroppat maddafakkamän hela listan lång såklart blir det Kim Gordon som lyser mer än alla snoppar sammanlagt. Helt plötsligt insåg jag att min manshatarperiod faktiskt har ebbat ut. Det var en intressant betraktelse att göra och jag kände mig både tillfreds och tom samtidigt. Men som vanligt och allt som oftast så är jag mer eller mindre periodare när det kommer till det mesta.

Apropå män så satt jag och sexySophie och diskuterade det här med att ha en mr Big/Aidan i sitt liv och helt plötsligt, efter några minuters samtal där begreppen användes som de mest naturliga, stannade vi till, såg på varandra och brast ut i ett klingande asgarv. Det är ju egentligen heltokigt att begrepp som "mr Big" och "Aidan" verkligen står för något konkret för så många av oss kvinnfolk och är koncept att med användningsfunktion. Jag blev faktiskt lite skrämd av tanken, vad är det för psykoanalytiker som har konstruerat serien, som förövrigt inte är så mycket att hänga upp i granen för annat än för nostalgitripparna. När vi senare tittade på BSB-videos bakom rökridån smakade allt i illa i munnen och tankar på hur otroligt uppgjord och bestämd hjärntvättning vi genomgåtts för att först och främst bli till konsumenter och därefter hela ideal-bilden av den heteronormativa och monogama parförhållandet som verkligen lyckas rent ut sagt knulla upp flertalet brudjävlar på kuppen. En realitet som fortfarande påbjuds ungarna idag. Fan jag kräks på skiten!

Men! Så kan man ändå se det tragikomiska i allt och låta bli att sjunka för djupt i det idag i alla fall, skiten består och väntar på dig imorgon också och dessutom så är trummisen här så galet sjukt underbart söt att jag önskar att han hade varit min mr Big:
http://www.youtube.com/watch?v=wAtUw6lxcis

regn hundar.

Hello love! Idag är det en fin dag ska ni veta! För det första har jag fått jobb och börjar mitt nya liv som servicemedarbeider på gardemoen på söndag; bra betalt, massa ob-timmar och bara snurra runt på flygplatsen och jag får handla på tax free. Ringde gullAnne och efter två-tre sekunder hade jag jobbet. Hon är verkligen guld! Och hon sa att det kändes skönt att jag skulle börja där för hon visste då att en positiv och glad person jobbade i hennes namn. Jag firade det hela med att lyssna på lite Tom Waits, snatta lite öl och köpa lite hasch. Life is sweet! Det är vår i luften och jag sitter i Oslos bästa park och dricker mitt stöldgods. Faktiskt parken var i jag drack mina första Oslo-öl någonsin med Nenny, Markus och världens finaste ägg, Jana. Hon är lika fridfull som den ovala formen med lite lätt dis runtomkring sig. Alla borde känna Jana.

Läser en grymt bra bok förövrigt; Den femte sanningen av Doris Lessing. Hennes sätt att beskriva världen runtomkring är så tilldragande och jag avundas, samtidigt som jag självfallet beundrar hennes berättarkonst. Hennes reaktion på när det stod klart att hon vunnit förra årets nobelpris i litteratur var så klockren! Viftade bara bort det som en fluga och sa att priser har hon vunnit förr.

Min högra fot vägrar ge sig med bultandet och mitt gående blir lidande, vilket inte förbättras av att jag har galet svårt för mina egna fötter och har därmed på gränsen till nageltrång för min mage vänds upp, ner, bak och fram när jag ska klippa tånaglar. Bara tanken får gåshuden att krypa sig på.

Nåväl, batteriet är slut och ölen likaså. Ska öppna en ny och fortsätta med Britney-dans.

Bom bole som Johan hade sagt.