a superhero.

Det här är mitt liv som cphjälte-blogg. Det är ganska svårt att egentligen inte vara en cphjälte i dagens rådande samhällsklimat, i alla fall för mig. För vem orkar med allt blablabla och faktumet att det ska vara så himla seriöst hela tiden. Så efter jobbet när jag återgått till mitt civila jag drar jag av mig vanligamimli-brallorna och färgar åsynen sjukt mycket grönish.

Cphjältar, vi njuter av livet på alla de plan det går att njuta på (ex: mima till Spice Girls, röka hasch, snatta). Vi lurar dumma delen av världen på alla de sätt vi kan hitta på (ex: snatta, köpa olaglig knark = spendera pengar på icke-momserade-varor, ljuga till chefen varför man måste dra ifrån jobbet tidigare bara för att man är mer sugen på att inte vara på jobbet än att vara där). Vi gör allt som man ska bara på ett mer häftigt sätt (ex: mecka till rebell girl, stalkar random karlar eller snygga brudar på stan och få dem att tro att det är de som stalkar oss.) och orkar inte med att riktigt bry oss om att lukta hallonpersika och aloe vera under armarna. Lyssnar på den snyggaste musiken, dansar med hela kroppen och hjärtat och sparkar alltid mot skrevet. Living life mest utan att orka vara så sjukt seriösa alls faktiskt och tro på fåniga regler, annat än de av naturen skapta möjligtvist (typ att är man bajsenödig så ska man bajsa och att bögar är fett äckliga!).

Ironi också, fin infallsvinkel att färgbelägga vardagen med som faktiskt gör blondinbella-världen lite mer lätthanterlig.

Nåväl, kanske kan man då sitta och undra vad hänsikten med ens liv är och särskilt vad meningen med ett liv som cphjälte skulle kunna vara, men då snurrar vi helt plötsligt bland en massa filosofiska frågeställningar jag absolut inte mäktar att formulera mig kring. Inte så att jag inte kan eller snarare inte vet, det är bara att i mitt huvud fungerar saker på ett annat sätt som jag inte har kapacitet till att formatera om till bokstavskombinationer. För mig handlar det helt enkelt om att inte direkt ha något annat val, för så som det ser ut idag där jag bor är valen du kan välja, alltså de riktiga, verkliga valen och inte de där låtsasvalen man gör som handlar om lättmjölk eller mellanmjölk, expressen eller aftonbladet (det här är inte smygreklam för jag avskyr både aftonbladet och expressen och mest av allt föraktar jag djurindustrin där man, för att tala om mjölkproduktionen, har genmanipulerat kossorna så att de har sjuttilitersjuvrar. That's just ain't right.), val som vi har blivit givna för att vi ska tro att vi har valmöjligheter, för att tro att vi är fria att välja i våra liv med saker gjorda av plast för att täppa till det skrikande hålfanskapet där i. Vi bombaderas av "valmöjligheter" för att vi ska hålla oss på mattan helt enkelt i en bubbla där låtsasvalen har tagit sig in i våra medvetanden så hårt att vi faktsikt går med på att kalla tre lappar var fjärde år för demokrati. Men denna sortens val är bara humbug, endast substitut till den verkliga makten över våra liv som har ockuperat vårt tänkande, för i grund och botten, när allt kommer omkring har du inte fått vara med och välja ett jävla skit. Ett bra exempel är gatukonst och i en badass dokumentär vid namn bomb it (http://www.bombit-themovie.com reklam på riktigt.) är det en gatukonstnär från Brasilien om jag minns rätt som säger det bra just med att det är olagligt att tycka att en viss vägg skulle se så mycket bättre ut om man målade något visst på det och sen göra det. Men det är aldrig någon som kommer och frågar oss vanliga medborgare när det bestäms om att bygga en skyskrapa eller något annat liknande, hur vi vill ha det. Vilka färger och former vi invånare i staden skulle föredra att ha i vår hemstad. Jag blir straffad om farbror blå kommer mig på att smycka betongväggar med färg och sen blir min målning överlappad med en annan nyans av färgen grå.

MEN! För att återgå till det jag började med att försöka formulera mig kring innan jag snurrade in på låtsasval; för mig finns det egentligen två grundläggande val där man antingen väljer att gå med på det som påbjuds, eller att inte göra det och försöka göra det bästa av situationen. Och det är väl i princip det sistnämnda jag väljer att placera mig själv i, det handlar inte om någonslags rebellion without a cause utan det handlar helt enkelt om att jag i skallen på mig själv inte klarar av det där seriösa och fåniga som ändå är bara påhittat. Jag förstår inte hänsikten i att ha det så som vi har det idag där det mest bara handlar om aldrig vara nöjd med tillvaron som skapar en kyla mellan oss människor, både mellan oss själva och varandra. Mitt intellekt klarar inte av faktumet att det är lagligt med att bemötas varje dag, så fort man går utanför dörren, sätter på teven, läser en tidning osv av reklambilder som matar mig med vanföreställningar att jag skulle vara fett mycket snyggare om jag bara såg ut på ett helt annat sätt och min lycka består i plast. Mitt huvud står inte ut med att idealet som påbjuds är datoranimationer, att människor på reklampelarna är omgjorda från sin mänskliga uppsyn, så som de ser ut på riktigt, till att se ut som ingen av oss gör. Jag förstår inte varför och därför har jag skapat ett eget ideal att leva efter, en egen bubbla att gå in i närsom. Det är väl det jag benämner med att vara cphjälte som i grund och botten handlar om att inte ta livet för jäkla seriöst, det är redan helknasigt att försöka förstå vad det är allt det här handlar om så varför ska man då göra det ännu svårare. Vi har alla makten att påverka världen utanför oss själva till att bli snäppet roligare, lättare och mer värdigt och vad jag hoppas och önskar är att i alla fall en enda person till blir glad av mina gröna tights eller alla de andra superhero outfitsen jag lyckas mixa ihop till av stulen gods, upphittade saker och bortglömda minnen.

annars är det alltid PJ Harvey som gäller.